Kaninens mage är väldigt känslig och kan av olika anledningar hamna i obalans! Ett allt mer vanligt problem som tillstöter är ett så kallat magstopp!

Hur märker man då att ens kanin har råkat ut för detta? Vanligtvis vill kaninen varken äta eller dricka. Den sitter ihopkurad i ett hörn och kan inte bajsa. För att ännu mer vara säker på att kaninen verkligen har magstopp är att tempa den, då den får låg temp. Ligger tempen under 36 grader är det verkligen akut!

Det du som ägare själv kan göra är att först och främst släppa ut kaninen i en hage och se om kaninen vill röra på sig, för i tidiga stadier kan bara rörelse göra att tarmmotoriken kommer igång igen. Hjälper inte det är det viktigt att påbörja behandling på en gång. Tänk på att försöka vara lugn, då kaninen har väldigt ont och säkerligen redan är väldigt stressad av bara det. Sätt kaninen på ett stadigt underlag och gärna på ett inhägnat område ifall den skulle protestera och skutta iväg. Ibland är gaser i magen inblandat och kan inte komma ut pga att tarmrörelserna avstannat. Och ja, kaniner kan faktiskt fisa.

Miniform, som finns att köpa på apoteket, är till för spädbarn som har kolik. Ge 10 droppar av det i munnen på kaninen med hjälp av en doseringsspruta.
Paraffinolja (går även bra med matolja) ges 2-3 mililiter åt gången i munnen, men var försiktig så kaninen inte andas in oljan.
Kaffe (svalt, ej varmt) är laxerande och funkar aktivt mot såväl gaser som förstoppning, men ska ges med försiktighet.

Fortsätt med att massera magen på din kanin. Sätt kaninen med huvudet emot dig och lägg sen handen på höger sida (framifrån sett) så kommer du känna magsäcken som säkert är väldigt spänd och fylld. Massera försiktigt med några fingrar i cirkelrörelser uppifrån och ner. Sätt sen kaninen i ditt knä och ställ den upp så den står med baktassarna i ditt knä. Massera sen neråt. Efter det håller du upp kaninen vågrätt och skakar försiktigt fram och tillbaka. Låt den röra sig en stund om den vill det annars kanske du får hjälpa till lite, så kan eventuellt pluttarna börja ploppa ut igen. Gör de inte det kan du massera lite till och sen låta kaninen vila en liten stund, men lämna den inte utan uppsyn allt för länge då den snabbt kan bli sämre. Det är jättebra om du har ett stetoskop hemma för då kan du lyssna på kaninens mage o lyssna efter tarmljud. Ta även en temp igen för att se om den gått upp något, har den det är det ett gott tecken.

Var envis och ge inte upp i första taget, många gånger kan du klara av att få igång kaninens mage själv. Men blir kaninen snabbt sämre ska du självklart kontakta en veterinär omgående då utgången annars kan bli att du förlorar din vän. När magen är igång igen är det viktigt att bara ge hö och vatten till en början. Har kaninen lite dålig aptit på hö kan du stödmata med Critical Care, då det är viktigt att kaninen börjar äta så magen håller igång. Är även bra att ge någon typ av probotika som innehåller magens naturliga bakterier, .t ex Fiberplex, gärna i några dagar efter. För att undvika magstopp igen är det viktigt att utfodra sin kanin rätt, med hö som basföda. Att kaninen får röra på sig ordentligt, dagligen, är också otroligt viktigt!

Kom ihåg att kaniner döljer sjukdom väldigt väl. Är du orolig för din kanins hälsa - uppsök veterinär!

Text och foto: Linda Gustavsson © Kaninmagazinet 2013

Alla som har sina kaniner ute vintertid har ett gemensamt problem: när temperaturen sjunker till minusgrader fryser vattnet. Minst två gånger per dag måste kaninen få dricka sig otörstig på ljummet vatten. Så hur ordnas detta på bästa sätt?

Vattenflaskor är smidigt för kaninägaren då man slipper skräp i vattnet och det är lätt att byta och fylla på utan att spilla. Dessvärre är flaska inte optimalt på vintern eftersom metallnippeln fryser igen väldigt fort. Att slicka på metall i minusgrader är inte heller så trevligt. Dessutom finns stor risk att själva flaskan går sönder. Plast blir mycket skört i minusgrader och vatten expanderar när det blir till is. 

Det finns specialtillverkade ”termosockor” för vattenflaskor som ska hålla vattnet flytande längre. Men om nippeln är frusen kan kaninerna hur som helst inte komma åt vattnet. Lösningen om en trots allt vill använda flaska är att ha flera stycken att byta med under dagen (och byta ofta), då kan några stå på smältning medan andra används.

Vattenautomater har i princip samma för- och nackdelar som flaskor.

Skålar är lite trixigare på så vis att det är lättare att spilla. Dessutom finns risk för att skräp hamnar i vattnet. Det senare är dock inget egentligt bekymmer - du skall ju ändå tömma isen flera gånger per dag. 

En ENORM fördel med skål på vintern är att kaninen når vattnet även om det fryser. Den kan i nödfall slicka på isen om den skulle bli törstig innan du hinner komma och byta.

Om det är väldigt kallt där du bor kan det vara svårt att få ut isen ur skålarna. Det allra smidigaste i sådana fall är att ha dubbel uppsättning skålar i cirkulation:

1. Fyll hela skålen på morgonen.
   
   
   
2. Nästa gång du har möjlighet (kanske efter skola eller jobb) så har kaninen förmodligen hunnit dricka några centimeter vatten innan det frusit. Varför du smidigt kan fylla på skålen på nytt om du har bråttom och inte hinner byta skålar till alla.
   
   
   
3. Kanske är nästa gång du tittar till kaninerna just innan du själv går och lägger dig. Nu är det förmodligen läge att byta skålar. Om du har många kaniner kan det vara bra med hink där du lägger de frusna skålarna. Ta in hinken i värmen över natten och på morgonen är skålarna färdiga att användas på nytt.
   
   
   Givetvis är det bättre om du kan ge nytt vatten oftare.

Tips för enklare vintervatten:

• Skål i mjuk plast med runda hörn är lättast att få ur isen ur (t.ex. glasslåda). Det är även bra om skålen är formad så att den är större upptill, på så vis minskar risken för att isen skall spränga botten när det fryser.
  
  
• Större skål = större vattenmängd → fryser långsammare.
  
  
• Pingisboll som flyter på ytan håller vattnet i rörelse längre vilket gör att det inte fryser lika snabbt. 
  
  
• När det är extremt kallt kan du testa att smörja skålarna med en gnutta fett (gärna vetegroddolja) på insidan för att minska risken för sönderfrusna skålar. 

• Isolerande underlag (som frigolit eller halm) runtom håller temperaturen uppe längre.
  
  
• Ljummet vatten, inte iskallt som du förmodligen själv föredrar - utan ljummet skall du ge till kaninen (inte så trevligt att klunka i sig isvatten när det är -20°C).
  
  
• Fyll de tomma skålarna EFTER att de åter placerats i buren. Använd en lämplig tillbringare eller vattenkanna. Detta för att undvika spill.
  
  
• Tänk på att det är extra viktigt att vattenskålar står stadigt och ej välts ut när det är kallt ute. Risken att förfrysa sig ökar väldigt mycket med nedblött päls!

Text & foto: Anita Ekman © Kaninmagazinet 2013

Saltsten eller mineralstenar av olika slag är något av det första som djuraffärerna rekommenderar nya kaninägare. Men dessa stenar orsakar mycket mer problem än de gör nytta.

På många mineralstenar kan man läsa t.ex.; ”Ditt husdjur kommer att gnaga så mycket och ofta den behöver för att täcka mineralbehovet. Näringsmässiga bristsjukdomar kan därmed förhindras” vilket ju låter hur bra som helst. Dock är detta inte sanningen, man skulle nästan kunna kalla det falsk marknadsföring.

När kaninen äter så tar den upp så mycket mineraler den behöver för att må bra och resten utsöndras via blodet till urinen. Där kan det sedan, om det kommer för mycket mineraler, bildas små stenar som orsakar smärta när kaninen kissar. Se artikel om urinsten här. Saltet som tas upp kan vid överdoser leda till saltförgiftning. Konsekvenserna av den kan bli allt från högt blodtryck till hjärtinfarkt och stroke. Dessutom skadar saltet njurarna.

Men informationen på stenen säger ju att kaninen gnagar/slickar så mycket den behöver? Det är inte sant, många kaniner tycker att stenen smakar gott. Flera stenar har även smaksättningar så som morot, äpple osv, vilket såklart gör den ännu mer aptitretande för din långörade vän. Därför är missbruk av mineralstenar väldigt vanligt, vilket leder till sjukdomarna nämnda ovan.

Foto: happypau.blogg.se

Näringsbristen då, den som stenen ska förebygga enligt reklamen? Någon sådan kommer med stor säkerhet inte att drabba din kanin om den får pellets och hö. I dessa, speciellt pelletsen, finns det massor av mineraler vilka täcker kaninens behov mer än väl. Vill man ge extra av någon anledning så finns det många örter som gör jobbet mycket bättre!

När man tar rekommendationer från affärer ska man alltid komma ihåg att deras grundmål oftast är att tjäna så mycket pengar som möjligt. Kan de sälja en saltsten till dig så tjänar de på affären, men de tjänar inte på att berätta för dig varför den kan vara farlig. Ta inte risken att din kanin blir sjuk och får ont, skippa saltstenen!

Text: Emma Almquist
Källor: 
http://www.djurklinikenroslagstull.se
http://www.veterinaren.nu/

Den kanske vanligaste förekommande sjukdomen hos kaninhonor är cancer i livmodern. Redan år 1958 publicerades den första vetenskapliga rapporten i ämnet. Den var skriven av Harry S. Greene och baserades på 849 st kaninhonor.

Sjukdomsförloppet från dess att cancern börjar utvecklas till kaninens död kan ta flera år. Fortfarande är man inte säker på orsaken till att så många kaniner drabbas av just livmodercancer. Det kan vara livmodervävnadens reaktion på att under lång tid stimuleras med höga halter könshormon (östrogen). I det vilda blir kaniner sällan särskilt gamla utan hinner vanligtvis dö utav andra orsaker än cancer.

För att förebygga uppkomst kan man låta kastrera kaninhonan (gärna innan 2 års ålder). Genom att kastrera henne tidigt slipper man även risken för bröstcancer och problem som infektioner eller inflammationer i livmodern.

Symptom:

-Blödningar från slidan

-Öm mage

-Massa i buken

-Problem med dräktighet hos avelsdjur

-Beteendeförändringar t.ex. aggressivitet eller orkeslöshet

-Nedsatt aptit

-Viktnedgång

-Cystor i spenar

-Vätska från spenar

-Anemi

Ofta märks inga symptom över huvud taget! Och om de dyker upp är risken stor att cancern redan spridit sig för mycket för att kaninen skall kunna räddas.

Kanske verkar kaninen ovanligt trött

Diagnostisering:

Med röntgen eller ultraljud (efter uteslutande av andra orsaker till symptomen). Slutgiltig diagnos ställes med biopsi av den bortopererade livmodersvävnaden.

Behandling:

Kastrering. Eller avlivning om cancern spridit sig för mycket.

Kom ihåg att kaniner döljer sjukdom väldigt väl. Är du orolig för din kanins hälsa - uppsök veterinär!

Text & Foto: Anita Ekman

Denna artikel är läst och godkänd av Gunnel från Djurkliniken Roslagstull.

En vild kanin lever på enorma slätter och i långa hålor i marken, den måste ofta rusa i hög hastighet ner i sina gömmor för att skydda sig och hela mornarna skuttar de runt och betar. Såklart innebär detta att djuret rör sig massor och bygger upp en stark kropp, hur blir det då när vi sätter dem i små burar?

Kaniner är djur som många oinvigda ser som små, tråkiga saker som kan sitta i buren utan speciellt mycket aktivering. Denna bild är fantastiskt fel och tråkigt nog gör den att många nybörjare tror att en kanin kan bo i en minimal bur med knappt någon aktivering alls. Men, varför kan man inte bara sätta en kanin i en bur och låta den vara där? Vad händer egentligen?

För det första så kommer din kanin troligen bli väldigt uttråkad. Detta i sin tur leder till stereotypi och beteenderubbningar, vilket är tecken på dålig djurskötsel. Kaninen lär även utveckla stress från tristessen vilken leder till att kaninen mår dåligt. I en liten bur kommer kaninen inte att kunna skutta, inte kunna gräva och det finns inte plats för mycket berikning att stimulera den med. Detta skulle kunna ersättas med en miljö där kaninen har tunnlar, grenar, bra grävmöjligheter och där den skutta mer än ett skutt.

Därefter kommer två sjukdomstillstånd din kanin kan drabbas av när den inte får röra sig; fetma och benbrott. Fettman kommer från bristen på bränd energi och benbrotten från muskelbrist, benskörhet och eventuellt den tunga kroppen om kaninen redan drabbats av fetma. De flesta kaniner får idag en hel del mer kraftfoder än de behöver, vilket bara spär på sjukdomarna. Om kaninen istället får utrymme att röra sig, gärna med ojämnheter (så som tex tunnlar och hus att hoppa över/på eller varierande natur) och lagom mycket foder så kommer den bränna energi som den ska och bygga en stark kropp som skyddar det tunna skelettet.

En sista, mindre vetenskaplig, anledning vi tar upp att ha stor boyta till din kanin är att det sägs minska aggressivitet. Detta rön skulle kunna härledas till kaninens instinkt att skydda sina tillgångar i sitt revir. Om kaninen då har ett mycket litet utrymme att bo på så finns det väldigt lite resurser, och kaninen måste såklart försvara dessa från inkräktare! Om kaninen däremot bor i en stor bur finns det ett plats nog, och resurser nog, för att du ska få komma in och ta del av det goda. Vissa hävdar dock att det är bra med begränsad yta tills kaninen känner sig trygg, då den kanske kan känna sig oskyddad och kaxig med för mycket plats. Känn av din kanin!

Alltså, för din kanins välmåendes skull bör du ha en bur som är väl över minimimått och gärna låta den springa utanför buren flera timmar per dag. En kanin är inget ”lätt” husdjur som bara ska sitta i en liten, behändig bur och sköta sig själv. En kanin är ett djur med stort behov av stimulans och motion för att må riktigt bra, något du som ägare är skyldig att ge den!

Källor: SLU studentarbeten 1, 2
Text och övrigt Foto: Emma Almquist

Hos harar och kaniner förekommer parasiter framför allt i tarmen, men även levern. När man pratar om invärtes parasiter tolkar man det nästan direkt som ”mask i magen”, men detta är ytterst ovanligt. Då är det oftast springmask.
De vanligaste parasiterna är tarmcoccidie och nozematos som kan förekomma på flera ställen i kroppen.

Coccidios orsakas av coccidier av släktet Eimeria. Vissa sätter sig i tarmen och vissa i levern.
Parasiten smittas via avföring, foder och vatten, det är vanligare att kaniner smittas som sitter väldigt tätt och/eller hygienen är nedsatt. Det är större risk för smitta under regniga höst perioder då parasiterna överlever bäst i det fria under fuktiga och svala förhållanden.

Antingen blir det en akut infektion för djuret med kraftig diarré och snabb död eller en kronisk åkomma där djuret långsamt avmagrar och slutningen dör. Det ger också nedsatt aptit, kan förekomma leversvikt och gulsot. Coccidios syns inte alltid på kaninen.
Man diagnoserar detta via parasitundersökningar av träckprov eller vid obduktion.

Man behandlar coccidios med trimsulfa, det är antibiotika som organismen är känslig för. Eftersom parasiten inte utsöndras via blindtarmsavföring är självsmittan liten. Det är viktigt att åtgärda ev. miljöproblem.

Sjukdomen som har det svenska samlingsnamnet nozematos och den är orsakad av Encephalitozoon cuniculi, en protozo som har njure och nervvävnad som målorgan men kan även infiltrera hjärtmuskulatur, lever och lungor. Denna smitta sker oftast via urinen men i fosterlivet kan ungarna bli smittade över moderkakan. De flesta smittas via boet och moderns urin. Parasiten kan även ligga latent i kroppen och kan förbli så, men även dyka upp när som helst.

Symptomen kan variera mycket eftersom den kan påverka många olika organ. Blir nervvävnad angripen kan symptomen vara av alla neurologiska slag som beteendeförändringar, balansrubbring, skakningar, epilepsianfall, förlamning osv. Det är vanligast att huvudet lutar vid balansrubbringar.
Blir njurarna angripna kan det leda till njursvikt med avmagring, ökad törst, urinavgång framförallt.
Även fostret i livmodern kan bli smittad och då fäster sig oftast parasiten i linsen i ögat och det leder till linsgrumlingar, tidigt i livet. Plötsliga dödsfall kan förekomma.

Detta är relativt svårt att diagnosera eftersom parsiten inte alltid utsöndras i urinen. Man kan ta ett blodprov och leta efter antikroppar mot parasiten, då vet man att parasiten finns men man vet inte till 100% att det är den som orsakar symptomen eftersom parasiten kan finnas där utan att kaninen blir sjuk.

Svårbehandlad. Finns antiparasitöra preparat som man kan testa men det är inte säkert att man ser en förbättring. Behandlingen är omdiskuterad och man är inte helt säker på att den gör nytta eller om djuret skulle ha tillfrisknat spontant. Denna behandling är lång. Om allvarliga balansrubbningar som hindrar djuret från att leva normalt, kraftiga förlamningar eller täta anfall bör djuret avlivas.

Får en kanin springmask har den blivit smittad via avföring. Ibland kan kaninen få det helt utan symptom men om det är en kraftig infektion blir det klåda runt analöppningen och kaniner kan bita sig själv så det blir sår samt ändtarmsframfall. Via täckprov kan man få konstaterat att kaninen har springmask.

Springmask är relativt svårbehandlat till följd av att parasiten urskiljs även i blindtarmsavföringen som kaninen äter upp. Då smittar dem sig själva hela tiden. Vill man försöka behandla finns det avmaskningsmedel att ge.

För att förebygga de flesta sjukdomarna på kaniner är det bästa sättet att utfodra och sköta dem på rätt sätt, immunförsvaret och motståndskraften utvecklas och ökar så att kaninen inte blir lika mottaglig för parasiter. Det är mycket viktigt att sköta hygienen i buren och se till att utstätta kaninen för så lite stress som möjligt.

Kom ihåg att kaniner döljer sjukdom väldigt väl. Är du orolig för din kanins hälsa - uppsök veterinär!

 Text och Foto: Nathalie Månsén

Vi har alla en gång funderat över hur vårt husdjur ser på oss, hur ser vi ut för dem, ser dem färger? Varför blir dem plötsligt rädda?

Kaninens ögon och människans ögon är olika utformade. Våra ögon är placerade fram och ger en binokulär vision och djupseende, vårt synfält smälter alltså samman och vi kan bedöma avstånd. Detta seende skapades för våra apkusiner, eftersom de ska kunna hoppa mellan träden. Vi har även bra färgseende som hjälpte till att hitta mogen frukt.

Kaninens ögon är inte formade för att hitta föda och förflytta sig utan för att snabbt upptäcka faror från alla håll. Deras ögon är placerade högt på huvudet och på sidorna av huvudet. Detta gör att de får en syn på nästan 360 grader, liksom långt över kaninens huvud. Kaniner brukar vara framsynta vilket förklarar varför de kan bli skrämda av exempelvis ett flygplan som kör ovanför dem, det är samma sak som det flyger en hök ovanför dem, deras sinnen säger åt dem att springa och gömma sig.

Tyvärr så finns det en nackdel med detta synfältet, de får en liten blind fläck rakt framför ansiktet och kaninens synfält utesluter en tredimensionell vy av närliggande objekt.

Foto: skuttis88@ifokus

När kaninen vrider lite på huvudet åt sidan så ser den dig faktiskt perfekt, vi ser det som kaninen tittar ”i sidled”.

Ryggradsdjur överlag har två olika typer av fotoreceptorceller i ögats näthinna som kallas för stavar och koner.
Konerna ger ögat en hög upplösning. Har man fler än en kontyp i ögat gör det att man kan uppfatta olika våglängder av ljus, färger.
Vi människor har tre olika kategorier av koner, deras maximala känslighet inom de röda, blå och gröna.

Enligt en studie i slutet av 1900-talet kom de fram till att kaniner har en begränsad förmåga att skilja mellan vissa våglängder av ljus, uppfatta dem som olika färger.
Uppenbarligen klan de skilja mellan de våglängder vi kallar gröna och blå men de kanske inte ser dem som vi gör, men de *kan* skilja dem åt. De har alltså begränsat färgseende, troligen har dem två olika konsceller, alltså blå och grön.  

Den andra typen av ljusmätare (stavar) ger en hög visuell känslighet i situationer med svagt ljus men de får en relativt dålig upplösning, alltså ser kornigt. Kaninen ser bättre än människan i svagt ljus (dock så är den inte så tydlig).

När du läser denna text fokuserar en liten del av din näthinna (fovea) på bokstäverna. Detta är en minimal, konformad fördjupning i näthinnan, fodrad vägg till vägg med en hög celler av koner.

Kaniner har också små områden med fler koner än stavar och det har mycket lägre kon densitet än vår fovea har.

Alltså, den bilden som kaninen får av dig är väldigt grynig jämfört med vår syn. Detta är ingenting som är ett problem för kaninen, den känner igen dig med hjälp av din röst, doft, kroppsrörelser och form (– Du är kaninens favoritmänniska!)

Kommer du och bär tillexempel en låda eller massa kassar förändrar du din form och det kan leda till att kaninen blir rädd för dig.

Foto: Mathilda Cornelius

Text: Nathalie Månsén
Källa: http://www.rabbit-information.co.uk

Tan

Danska: Tan
Norska: Tan
Finska: tan

 Svart hane, 95,5p 
Foto: Emma Almquist

Rasen stammar från England och man tror att den uppstod någon gång under 1880-talet. Det finns även beskrivningar på att den fanns redan på 1860-talet. Den visades dock första gången på en utställning 1887.

Det finns flera historier om hur rasen kan tänkas ha uppkommit, en lite annorlunda är den om att en man ska ha släppt ut Holländsk Kanin, Lilla Silver och vildkaniner på en obebodd ö. När han efter fem år återvände till ön fann han de första förfäderna till Black and Tan. Dessa tog han enligt historien med sig hem och förädlade fram till den svarta varianten av Tan som vi känner till idag.  Hur vida denna historia mäter sig med de andra är ju frågan, men något man är överens om är att Tankaninen skapades genom en mutation.

Idealfärgen på Tankaninens buk och andra tecknade kroppsdelar kan beskrivas som en eld eller glöd. Just detta avspeglas i många länders namn på rasen, t.ex. Franska – Noir et Feu (Noir = svart och Feu = eld, bål, glöd), Tyska – Lohkaninchen (Loh = låga, flamma).

Brun
Foto: Barbro Sjöstrand

Vid utställning

Poängskala

Vikt 5
Rasprägel och presentation 10
Kroppsform 20
Pälsens täthet 10
Pälsens kvalitet 10
Grundfärg 10
Teckningens färg 10
Teckning 20
Kondition, vård och sundhet 5
Summa poäng 100

Viktskala
Ungdjur
Här anges den vikt som i förhållande till åldern ger 5 poäng
4 intill 5 mån 2,0kg
5 intill 6 mån 2,4kg
6 intill 7 mån 2,5-3,2kg
maxvikt 3,5

Vuxen
-2,00kg              0 poäng
2,01-2,30kg       3 poäng
2,31-2,50kg       4 poäng
2,51-3,20kg       5 poäng
3,21-3,50kg       4 poäng
3,51 och högre   0 poäng

Blå
Foto: Emma Almquist

Utdrag ur rasprägel, presentation, kroppsform, päls och färg (Nordisk Kaninstandard)

Öron
Öronen bäres styvt uppstående och skall ha avrundad överkant.
Huvud
Huvudetskall harmonisera med kroppsstorleken. Hanens huvud är kraftigt med bred panna och nos. Käkarna är fylliga och nosprofilen är lätt böjd. Honans huvud är smalare än hanens.
Kroppsform
Kroppen är kort, sammanträngd, valsformad och väl avrundad med förhållandevis god bredd och parallella sidor. Den är harmoniskt byggd utan kantigheter och framträdande partier.
Färg
Tan är godkänd i grundfärgerna svart, blå, brun och egernfärgad. Tanfärgen är inte så intensiv på de blå och egernfärgade. Teckningens färg är tanfärgad, kraftigt lysande rödbrun, ju starkare färg desto bättre.
Bottenfärg: enl grundfärgen
Ögonfärg: enl grundfärgen
Klofärg:enl grundfärgen

Brun unge
Foto: Barbro Sjöstrand 

Huvudets teckning
Huuvudet har teckningsfärgen i näsborrarnas rand, en ring kring omkring ögat samt längs käkarnas kant. Teckningen längs käkarnas kant fortsätter ända upp till nackkilen, så att huvudets nedre kant inramas av teckningsfärgen i en ring runt huvudet. Nackkilen har en blandning av grundfärgen och teckningsfärgen och blir därför inte så ren i färgen som den övriga teckningen. Nackkilens teckning fortsätter upp mellan öronen. Öronen är innefattade med teckningsfärg och har ljudöppningarna i teckningsfärgen.
Kroppens teckning
Kroppen har teckningsfärgen på bröstet, buken, insidan av benen, undersidan av svansen samt som stickelhår på sidorna. Bröstets färg går direkt över i bukens. Längs sidorna och ca 2/3 av kroppens höjd sitter stickelhår jämtfördelade. Dessa är i teckningsfärgen och skall räcka långt ut över de grundfärgade teckhåren. Ju fler stickelhår desto bättre.

Brun

Vanliga fel som medför poängavdrag

Mindre avvikelser från rasprägeln, idealtypen. Antydan till hakpåse hos honor, detta är diskvalificerande för hanar. Smalt huvud hos hanar och grovt huvud hos honor.
Framträdande skulderblad och svaga, tunna framben. Plant eller brant sluttande kors (ryggslut). 
En vek och finare kroppsbyggnad hos hanar. Utskjutande lår.
Svaga eller avbrutna innefattningar kring ögon, öron, näsborrens rand samt käkarnas kant. Svaga och ojämnt fördelade stickelhår. Svag tanfärg på tecknade delar.

Svart hane, 95,5p 
Foto: Emma Almquist

Text: Emma Almquist
Källa: Nordisk Kaninstandard och Raskaniner av Åke Johansson

Nu har du förhoppningsvis lärt dig lite om mutationer i föregående artikel. Vi ska hålla oss kvar lite vid ämnet och ta lite fler exempel när mutationer ligger till grund för förändringar.

Den ursprungliga färgen hos kaniner (vildkaniner) är viltgrå. Vid ett tillfälle har genen som vi betecknar ”A” muteras (kopieras fel) och blivit till ”a”. 

Varje gen består av en lång sekvens av kvävebaser (kvävebaserna A, T, C och G). Hela frekvensen skulle vara jobbig att skriva ut varje gång och förkortas därför med t.ex. ”A”. OBS! ”A” i sekvensen är en kvävebas, Adenin medan ”A” som sekvensen förkostas till är ett påhittat ”namn” för sekvensen som vi använder i vårt ”genspråk”.

 

 

 

A och a är variationer av samma gen. De sitter på samma plats på kromosomen (locus). Varje kanin har ju två kromosomer som vi gått igenom tidigare. 

 

Så länge individen hade genen ”A” på en av sina kromosomer i paret (så kaninen får genkoden Aa) så syntes ingenting på kaninens fenotyp. Denna kanin med genkoden ”Aa” har sen förökat sig och genen ”a” har spridits i populationen (avkommor till kaninen ärver kanske ett ”a”) och till slut kanske 10 djur har denna gen som från början endast fanns hos en individ.

 

Till slut kan det vara så att två kaniner med genkoden ”Aa” parar sig. Då finns möjligheten att en unge får genkoden ”aa”. Då uppstår helt plötsligt en ny ”färg” och ungen blir helvit och skiljer sig markant från övriga individer i populationen.

 

 

Nu till en fråga till er läsare. Skriv gärna vad du tror svaret är som en kommentar under inlägget.

 

 

Fråga.

Är albino en mutation som är till fördel eller nackdel för kaninen som får denna färg?

(Tips! Tänk på kaniner i det vilda)

 

Svaret kommer komma i nästa genetik artikel

 

 

Text och bild: Sandra Magnusson

Det är lätt hänt att kaninen får tovor i pälsen, speciellt om de är långhåriga och behöver mycket pälsvård. Även korthåriga kaniner kan behöva hjälp med pälsen för att få bort lite håravfall då och då.

En god vana är att bortsta din korthåriga kanin 1 gång i veckan och din långhåriga kanin varannan dag. De vanligaste och bästa borstarna till kaninen är en kam eller en karda. Man kan använda sig av en eller båda två.

På magen och runt könet är det lättast att använda en kam då den är mindre, på övriga ställen är det lättare med karda. Har man en långhårig kanin är det lättast att använda båda två då kardan inte är lika "hård" och tar bort pälsen snällare än vad en kam gör som man kan få slita och dra lite i om det finns tovor.

Kardan är bättre att borsta bort lös päls med, till exempel om kaninen fäller. Då den lättare får med sig pälsen.

Har kaninen fått tovor på till exempel magen kan det vara bra om man är två som hjälps åt då det kan vara lite knepigt, speciellt om man har en kanin som inte gillar att ligga på rygg.
Går det absolut inte att få bort tovor eller tovorna sitta runt könet där det inte alltid är så populärt att bortsta kan man behöva klippa bort tovorna. Om det är nödvändigt, var då mycket försiktig med saxen då kaninen snabbt och oförberedd kan sprattla till och en olycka är lätt hänt. Var gärna två då.

Det tar olika lång tid att borta en kanin, allt från 5 minuter till 30 minuter. Det beror även på om den är långhårig, korthårig eller om den fäller.

Pälsen på bebisar tovar sig väldigt lätt och man kan behöva borsta flera gånger per dag. Efter första fällningen brukar deras päls förbättras och det blir lättare och lättare att bortsta igenom.

Text: Nathalie Månsén
Foto: Susanna Olsen

Föda som inte är bra för din kanin

- Avocado

- Bambuskott

- Björkris – Vintertid. Trädet producerar då ett giftigt ämne längst ut i topparna.

- Belladonna

- Berhsyra

- Bolmört

- Choklad/godis för människor - Choklad är giftigt för nästan alla djur. 

- Fettistel

- Fingerborgsblomma

- Gnagarblandning – Väldigt fett och energirikt, vilket eder till övervikt

- Gullregn

- Idegran

- Johannesört

- Kål – I stora mängder, gasbildande. Små mängder går bra.

- Kabbeleka

- Liljekonvalj

- Lupin

- Lök

- Majs – Innehåller stärkelse som små kaninmagar har svårt att bryta ned.

- Nyklippt gräs – Jäser snabbt och kan då ge magproblem

- Odört

- Potatisblast

- Rödklöver – I stora mängder, gasbildande

- Rå potatis - Innehåller mycket stärkelse.

- Rabarber + blad - Stjälken är  väldigt sur och bladen är giftiga.

- Renfana

- Salt och mineralsten - Leder lätt till överdosering och kan då skada tex njurar.

- Socker - Gäller farmförallt raffinerat socker men även tex fruktsocker.

- Sötpotatis

- Skelört

- Smörblomma

- Sommargyllen

- Spikklubba

- Sprängört

- StåndsSyren

- Stenfrukter - Gäller främst kärna och grenar. 

- Tibast

- Tussilago - Växten är inte giftig men kan ge irriterande effekt.

- Törelarter – te.x kassava

- Växter vid trafikerade vägar – Innehåller avgaser/gifter

- Växter som kan vara besprutade – Kan få i sig giftigt bekämpningsmedel

- Violer

- Åkerfräken

- Ängssyra

 Av: Nathalie Månsén

Uppdaterad 2017-02-14

Att kunna släppa sin kanin lös i en stor, härlig hage ger många kaninägare en av de bästa känslorna som finns. Där kan kaninen göra precis vad den vill, hur länge som helst. Det finns mängder av olika alternativ när man ska bygga en sådan hage, här följer ett exempel.

Först och främst behövs vissa redskap/saker. På bilden nedan ser ni vad som användes vid bygget av denna hage.

 
1. Murarnät 25m på rulle    2. Stadiga pinnar    3. Spade    4. Hammare modell stor     5. Ståltråd    6. Avbitartång

Nätet valdes pga att det är väldigt mycket till ett relativt lågt pris, det har små maskor, är högt och på det hela taget väldigt rymningssäkert. Läs mer om och se bättre bilder på sådant nät här.

Sedan är det dags att välja plats för sin hage. Ett tips är att välja en plats som redan har riklig gräsväxt eftersom att kaninen kanske kommer att äta en hel del och gräva omkring, vilket inte gynnar en svag gräsväxt och du kommer snart bara ha jord i din hage. Att sätta hagen helt eller delvis i skugga kan vara väldigt skönt för kaninen under den varma sommarperioden.

Spaden används till att göra ett spår som nätet sedan trycks ned i. Detta för att kaninerna inte ska kunna trycka sig under och ha svårare att gräva sig ut. För att stabilisera ytterligare är det en bra idé att trampa till jorden kring nätet så att det inte flyttar sig.

Gräv ett spår, tryck ner nätet i det och pressa sedan jorden runt om.

Redan under tiden man sätter i nätet i sitt spår kan man behöva stödja nätet med några pinnar, men sedan är det dags för de permanenta pinnarna att åka i jorden. Se till att de står stadigt eftersom att det är de som ska hålla upp nätet när din kanin ställer sig mot det och vindar blåser. För att förankra pinnarna i nätet kan man använda vilket sorts rep man vill, men vid detta hagbygge användes ståltråd som sedan tvinnades för att hålla ihop ordentligt.

Sätt stabila pinnar i jorden och förankra dem sedan i nätet.

När en färdig hagform är skapad är det dags att kapa av nätet med sin avbitartång. För att kunna komma in i hagen på ett smidigt sätt är det bra om man lämnar en liten bit till att kunna bygga en grind. Grinden byggs genom att klippa ut ett stycke nät som är lite större än hålet du lämnat och sedan sätts pinnar vid varje långsida. Ena sidan förankras vid staketet och den andra är lös. För att ”låsa” grinden när den är stängd kan man t.ex. använda en klädnypa.

En grind är nästan en förutsättning när nätet är så högt. Grinden kan låsas med en klädnypa.

Är kaninen av typen som rymmer väldigt lätt så kan man sätta en lägre galler som klipps ut eller är av ett helt annat slag längst ner i grindöppningen. Då stannar kaninen där den är även medan man öppnar grinden.

Sedan är hagen färdig att börja användas! För att göra miljön intressantare kan man bygga små berg, lägga in stenar, stubbar, tunnlar, grenar osv. Bara fantasin sätter gränserna!

Att spendera en hel dag i en hage är något man märker att kaninen älskar

Text och foto: Emma Almquist © Kaninmagazinet 2015