Inom hund och kattaveln finns det flera rekommendationer när det kommer till inavel och hur hög inavelsgraden max bör vara. Vi är än så länge lyckligt lottade och har inte samma problem som många rasuppfödare av hund och katt. Men att redan nu tänka långsiktigt och se till att inavelsgraden hålls nere är vad jag anser en mycket god idé. Att som enskild uppfödare arbeta för en sådan avelsplan är svårt. För att lyckats behövs det att alla arbetar åt samma håll. 

Inom hund och kattaveln finns det som sagt vissa angivna gränser vad gäller inavel. Dessa siffror har en vetenskaplig bakgrund och har arbetats fram av avelsrådgivare. Personligen anser jag att dessa siffror är väldigt bra. Även om vi som sagt inte har samma kritiska situation inom kaninaveln så är det aldrig fel att ha med sig dessa i tankarna när man planerar en kull.

* Inavelsgraden bör inte öka med mer än 0,25-0,5% per generation 

* Inavelsgraden beräknad på fem generationer bör inte vara högre än 2,0-2,5%

* Inavelsgraden bör max vara 6,25% (kusinparning) vid enstaka parningar

En generation är ett begrepp som används om ”släktled”. Ex. en kanin har ”Skåningen” i 3:e led – det innebär att kaninen har Skåningen i 3generationer bak i stammen (ex. farfar).

När vi pratar om avkommor efter en enskild individ finns även här riktlinjer inom hund- och kattaveln:

* En hane bör inte vara far till mer än 5% av totala antalet valpar som födds per år

* En hane bör max få 35st avkommor och max 70barnbarn

* En hona(tik) bör max få 25st avkommor

Jämför detta med några av våra mer använda individer i aveln idag. 

Jag säger inte att vi helt ska gå efter dessa siffror men jag tycker att man på många punkter kan jämföra hund och kanin (ex. kullstorlek, levnadsår). Att hålla nere antalet avkommor efter en enskild individ tror jag inte är till någon nackdel för aveln.

Text & bild: Sandra Magnusson © Kaninmagazinet 2014